Tårarna rinner. De vill inte sluta.

Jag saknar tiderna som var.
Det är det sämsta man kan göra, för man ska leva i nuet och göra det bästa av situationen.
Tiderna som var kommer jag aldrig få igen, så varför sakna dom?
Jo, för att jag är dum.

Men det går inte att undgå.
Gymnasietiden var den första tid i mitt liv som jag verkligen kunde uppskatta.
Då jag verkligen började leva, då jag föddes på nytt.
Då jag inte hade några egentliga krav på mig.
Då jag bara satt och skämtade och hade roligt dagarna igenom med min kära klass.
Då jag inte var medveten och alldeles för tungsint som nu.
Då jag var skärpt och fokuserad.
Då allting löste sig.

Jag mår bättre på många sätt nu, men samtidigt är det tyngre än någonsin.
Jag vet inte om det bara är vintern som är inne i sitt djupaste djup, eller om jag verkligen borde ha farit härifrån.
Börjat om på nytt, den gamla klyschan.
Eller om jag bara är så mycket mer medveten om allting nu.
Isåfall vill jag inte veta, jag vill inte förstå, jag vill inte räkna ut och känna allt som jag gjort.

Jag blickar tillbaka till tiderna då allting gick som på räls, allt var varmt, fridfullt, färgglatt och vackert.
Fastän att man inte visste om det då.

Utdrag ur mina tankar vid denna tiden:

"Till min extremt stora glädje har jag på sista tiden funnit att det FAKTISKT ändå finns vackra ingredienser i denna stad.

Ingredienser som jag närmat mig, luktat på, smakat på och lärt mig älska.
Som jag försäkrat mig om att jag vill ha kvar och använda då jag behöver.
Som en sorts styrka om det skulle bli tungt, som ett sorts svar på frågan 'varför?'
Jo, därför! "


Det har varit så med allting jag gjort.
Jag uppskattar det aldrig förrens efteråt.
Det har varit min egna lilla förbannelse.

Jag har egentligen inga problem nu heller.
Det går egentligen på räls mer än någonsin.
Problemet är bara att jag inte alls känner det så.
I mitt paralella sinne spårar jag ur hela tiden, har helt tappat kontrollen.
Tappar bort mig och försvinner, minuter, timmar och ibland dagar.
Det är som att min värld inte längre är varm, fridfull, färgglad och vacker.

Är det bara mina ögon och min själ som filtrerar bort allt detta, eller är det verkligen såhär det är?!
Jag är nog säker att det bara är jag.
Det är mitt inre som inte kan släppa in färgen, jag lever i svartvitt.

För jag är mer än medveten om att jag har något fint runtom mig.
Det finns så otroligt mycket fint i livet just nu.
Underbara människor och folk som verkligen älskar mig och behöver mig, såsom jag behöver dom.

Men mitt filter vinner.
Jag lever utan färg.

Jag har allt jag vill ha, men jag kan varken se, lukta, smaka eller känna på det.
Jag vet inte heller längre vad som är rätt eller fel. Bra eller dåligt.

Mina dagar har på sistone gått ut på att söka en lösning på det här.
Men hur länge kan man orka.

Idag svarar jag att denna ork tog slut för längesedan.

Jag vill även be om förlåt.
Förlåt till alla ni fina runtomkring mig som jag försakat.
Som jag inte har haft tid med, som jag kanske inte alltid prioriterat.
Ni som jag kanske dragit en nödlögn inför för att jag inte orkat ses, men som jag sen mått hemskt dåligt över.
Ni som trott att jag totalt sållat bort er men som jag ändå haft i mina tankar dagarna igenom.

Förlåt till alla jag glömt bort, förlåt till alla jag inte behandlat som ni förtjänat.
Förlåt till alla er som jag aldrig gett utskällningar och lärt er en läxa om livet, fastän att jag haft så mycket att lära er.
Förlåt till er som jag inte berättat allt för. Det har varit av hänsyn och försiktighet.
Förlåt till er som jag inte hjälpte, för att jag inte hann/kunde hjälpa trots att jag ville det mer än allt i världen.
Ni är i mina tankar otroligt ofta och jag hoppas att ni har det bättre nu, var ni än är.
Jag besöker er då och då, jag hoppas ni ser det.

Men den största ursäkten av alla, den förtjänar jag själv.

Förlåt Jonas, förlåt för att du inte har satt dig själv främst och levt på ett smartare och mer smärtfritt sätt än det du gjort.
Förlåt för att du har haft det så otroligt svårt och oturligt.
Förlåt för att du inte någonstans tagit time-out och startat om.
Förlåt för att du inte låter dig själv uppskatta nuet.
Förlåt för att du har tröttat ut dig alldeles för ofta.
Förlåt att du inte har gjort rätt val och tagit rätt vägar och satsat på rätt saker,
eller vad du nu än skulle ha gjort. Det här var inte det bästa i vilket fall.
Förlåt.

Förlåt Jonas för tårarna som rinner, de som inte vill sluta.

Ska vi gå ut och möta livet du och jag,
den lilla tid som vi är här?
Gå ut och se om det har hänt nåt nytt idag,
nu när, alla blickar bakåt.
Kalla mig för barnslig och dum,
men jag befinner mig i mitt decennium.
Så vi går ut och möter livet du och jag, nu här idag.